Inte osynlig

Okej. Jag är tjenis med ägarna, tränarna och lite annat löst folk på mitt träningsställe och jag gillar dem och de gillar faktiskt mig tillbaka. Där är jag verkligen inte osynlig.
Nu ikväll körde jag Jam och Balance som vanligt en tisdagkväll.
Av nån anledning kom jag in i salen lite sent och vi hade precis börjat. I vanliga fall står jag typ längst fram med de andra stammisarna men nu såg det ut att vara trångt och jag ville inte putta bort nån annan, så snäll svensk som jag är ställde jag mig längst bak.
Så, alla kör på i uppvärmningen och gör sin grej när tränaren helt plötsligt ropar ut "Karin, väldigt vad långt borta du är idag! Ska du inte vara här?" Folk som inte vet vem "Karin" är ser förvirrade ut och de längst fram vänder sig, vinkar och ropar att jag ska komma fram. Vips så har folk flyttat sig och jag får min "vanliga" plats. Jasså, tack!
Nu kan man ju undra vad det spelar för roll om jag står längst fram eller längst bak. Men som en vän sa ikväll under passet "Han (tränaren alltså) vill nog ha dig här framme så han kan mobba nån mer än mig". För det var det han gjorde och ofta gör. Inte mobba med retas och påpeka saker flera gånger (på ett snällt, roligt sätt såklart). "Karin nu lyckades du inte helt", "nu ska vi till Karin i Sverige".. Måste dock erkänna att det är lite kul att ha vår underbara, proffsiga tränares uppmärksamhet :)
Som sagt, man är inte osynlig precis. (hjälper kanske inte att jag är relativt lång i det här landet, rödhårig och svettas som ett djur heller!)